FELICIA FOTOBLOGG

Det här inlägget vet jag inte direkt varför jag skriver. Kanske för att jag vill skriva ut, eller bara för att få det bekräftat för mig själv. Ni måste inte läsa, för egentligen är det inget intressant att veta (antar att alla kommer läsa ändå). Jag har alltid varit den där smarta tjejen, "hon som kan allt", "hon har ju inga fel". Jag har levt med det så länge så det har blivit en stor del av den jag är. Det började redan de första dagarna i skolan. Jag gjorde klart mina uppgifter mer än dubbelt så snabbt som alla andra, jag skrev längst och mest och var i övrigt bra i skolan. Sedan efter några år blev det ännu större. Jag blev med stor marginal röstad till elevråd, jag lärde mig skriva skrivstil före alla andra, jag fick läsa de svåraste böckerna osv. Sen uppåt 4an 5an 6an började vi ha prov, och jag fick höga poäng hela tiden. Den här tiden var inte så krävande. Jag var fortfarande liten och tänkte inte så mycket på jobb eller så. Ville bara vara bäst i skolan, ville vara snabbast. Jag såg skolan som en tävling, mot både mig själv och andra. Men bredvid skolan hade jag ett annat liv. Jag hade tid för kompisar, hela tiden. Det var i början av sjuan allt började. Jag ville börja om på nytt, bli ännu bättre än förut. Men allt var nytt, och det var högre krav än vad jag trodde. På dom första proven fick jag medelpoäng, och jag hade ångest över det. Fick inte längre bäst poäng och betygen var bara ett år ifrån. Det var då jag förändrades helt och hållet. Nu skulle jag satsa stenhårt på skolan. Inte visste jag då att det skulle tära så mycket på mig nu. Jag har satt för höga krav på mig själv, om jag inte pluggar får jag panik. Om jag missar en skoldag måste jag plugga igen det jag missat (inte i alla ämnen, men mest i NO&SO). T.ex när jag var i Dubai. På en semester ska man kunna ligga på stranden och bara koppla ifrån skolan, men det enda jag kunde tänka på var "Nu jobbar dom med den uppgiften, den missar jag nu" osv. Jag var tvungen att plugga en hel dag innan jag åkte för att jag skulle bli lugn. Innan ett prov måste jag kunna allt utantill, jag måste få A på alla NO&SO-prov. Det kanske låter som om jag är värsta naturbegåvningen och kan allt utantill genom att bara läsa igenom det men så är det verkligen inte. Jag måste plugga stenhårt, läsa det om och om igen. Söka texter på internet, skriva egna sammanfattningar, svara på frågor jag tror kommer och nöta in dom tills jag kan dom exakt utantill. Jag måste lära mig alla konstiga namn, alla årtal, allting. Jag får panik om jag lämnar in ett prov i ämnet SO eller NO som är under 6 a4 sidor långt. Och det är inte bättre när folk säger "Du kan allt", "Du kommer få A, garanterat" "Du behöver ju inte ens plugga" osv. Det gör det bara värre, då sätter jag högre krav på mig själv. Då MÅSTE jag få ett A. Jag har tänkt så mycket på plugg och skola att jag redan planerat min framtid. Jag känner att jag måste tjäna mycket pengar i framtiden, jag måste kunna försörja mina barn och ge dom mycket saker, samtidigt som jag är en bra mamma. 

Jag ska bli mäklare eller advokat och bo i ett lyxigt hus. Efter studenten ska jag studera i Uppsala, gå bästa skolan, få bästa utbildningen. Efter jag satsat på karriären och har ett fast jobb ska jag skaffa barn&gifta mig.

Jag försöker att sätta mindre krav på mig själv, men det funkar bara inte. Jag är så trött hela tiden, har knappt tid för vänner längre. Jag dansar måndag, tisdag, onsdag (2 ggr) och torsdag. Samtidigt pluggar jag nästan varje dag (om det är prov inom en vecka typ), sen ska jag äta, dusha, städa och allt annat man måste göra. På det ska jag också vara med vänner&familj&släkt. Jag ska hinna fota, blogga, sköta mitt jobb på gosupermodel.se (okej mobba inte men jag jobbar där lol). Det är så himla mycket, och ibland får jag sånnadär sammanbrott när jag känner att jag bara inte orkar mer. Jag är vaken sent på natten, vaknar tidigt. Ännu tidigare när jag har prov, då kan jag gå upp vid 5 för jag måste plugga morgonen innan provet. 

Jag lever redan i min framtid, jag har redan planerat den, och det suger. Jag vill leva i nuet.

Så ja, man kan väl säga att jag har ett pluggberoende. Och nu vill jag inte ha massa kommenterar som "det e bara bra att du e så flitig" blablablabla, nej. Det är INTE bra att nästan glömma bort att leva för att man sätter skolan före allt. Jag ska försöka bli bättre, eller sämre, eller hur fan man säger det. 

Tack för att ni läste, eller nåt.